...

Jag låg vaken inatt och tänkte lite på hur mitt liv ser ut, på hur begränsat jag lever. Om man tänker på vilka mål människor har med livet så är det typ att bli känd, rik osv. och mitt är att klara av vardagen utan att må dåligt.
Just nu känns det väääligt långt bort men jag är bara snart 20år så allt hinner ju bli bra - för det kommer väl bli bra?

Jag ligger och läser igenom mitt första - långa inlägg här på bloggen och frågar mig själv
VARFÖR JUST JAG?
Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Hur länge ska det fortsätta?
Kommer det någon gång försvinna?
Finns det fler där ute som känner exakt likadant?


Om jag är vaken 16 timmar/dag så mår jag dåligt 14 av dom timmarna - utan att överdriva.
Jag försöker att se så glad ut som möjligt för att dölja hur dåligt jag mår på insidan.

Jag är själv nästan hela dagarna eftersom alla jobbar/går i skolan och det är själv jag minst av allt vill vara när det ska vara såhär. Men det är ju inget att göra åt!

Det kommer dom stunderna då jag känner att jag verkligen nått botten och inte orkar mer - inte förstår varför jag ska hålla på och kämpa med det här dag ut och dag in men då kommer jag att tänka på min familj och mina vänner.
Det är ni som ger mig hopp om att det en dag kanske ska försvinna.
Det är för er jag lever!

Jag har fått stå ut med det här i så månaga år och förhoppningsvis försvinner det en dag och jag ska hålla fast vid mina drömmar och mål för en dag - en dag ska jag lyckas!!





-

Jag ligger här och tänker tillbaka på min student och fäller en tår - av lycka !
Att ens liv kan förändras och bli något bra så fort bara man har rätt människor runt sig.
När jag tänker tillbaka på högstadiet och på hur jag mådde då så skulle jag aldrig tro att jag skulle lyckas ta studenten.
Inte ens börjat gymnasiet.
Inte ens leva idag.
Men tack vare allt stöd jag fått under mitt liv så finns jag här idag och jag har insett att jag faktskt är en fantastisk person - unik! Aldrig någonsin har jag sagt något bra om mig själv och speciellt inte såhär inför massor människor men jag har världens lyckorus i kroppen och jag har insett att jag, josefine ledberg, betyder något för väldigt många. Jag förtjänar att leva ett bra och lyckligt liv med dom jag älskar!
Jag ska ta tag i mitt liv och leva det så som jag vill.
Jag ska bli av med mina hinder och göra allt jag alltid drömt om.
Man kommer alltid stöta på hinder i livet men jag ska lära mig att ta mig över dom och inte låta dom vara kvar.
Jag måste lära mig att utsidan inte är allt utan inse att jag faktiskt har en otroligt fin insida som jag ska vara stolt över!

Jag älskar min familj så otroligt obeskrivligt mycket
och alla mina vänner - ni är guld värda!
Det är alla ni som får mig att klara av vardagen & det är av er jag får kraften att vilja fortsätta leva.

Tack!


Praktik!

Idag börjar jag min praktik vilket just nu känns helt okej !
Ska bli skönt att ha något att göra på dagarna :)
Förhoppningsvis trivs jag så bra & mår bra där så jag kan gå över på heltid och tjäna mer pengar.. Jag ska kämpa som bara den ! :)


Det är tack vare allt stöd och all hjälp som jag orkar fortsätta att kämpa! Stort tack till alla ♥

Bra dag!

Idag har det varit bra hela dagen :)
Storstädat nästan hela huset, otroligt skönt att få dra igång musik på högsta volym och tok-städa bort alla tankar & känslor!!


Så vill jag tacka alla som skrivit så gulliga kommentarer ang. mitt förra inlägg, det är tack vare er som jag orkar fortsätta och kämpa !
All kärlek till er!!



En liten berättelse om mitt liv!

Allt började en dag i 4an . Jag mådde toppen den dagen minns jag, sedan skulle jag gå på toa och det bara snurra till i skallen. Jag förstod inte vad som hände men jag visste att jag aldrig hade känt så tidigare. Allt var så konstigt, obeskrivligt. Jag skyndade mig ut i klassrummet och sa till läraren och hon skickade mig till skolsyster som tog lite prover men inte hittade något fel och skickade hem mig.

 

Jag fortsatte må så till och ifrån ett tag tills skolsyster en dag sa att det kanske va sockret som var för lågt så jag fick börja äta dextrosol som skulle hjälpa men efter en lång tid kom vi fram till att det inte hjälpte.

 

Ingen förstod vad problemet var så jag fick fortsätta må så för tanken fanns ju att det kanske en dag skulle försvinna lika fort som det kom.

 

Åren gick och i 7an stod jag inte ut längre så jag åkte till läkaren som fick ta massa prover, jag var vegetarian då så dom trodde det var att jag inte fick i mitt tillräckligt med mat-saker, men proverna var överraskande fina. Ingenting var fel!

 

(jag vill också tillägga att jag var otroligt mobbad hela högstadiet och det spreds massa rykten om mig som gjorde så att jag i 9an ofta gick runt med skurna armar och tappade lusten helt till att leva. Klassen var så splittrad så jag hade ingen annan än Sanna och Ida som alltid stått vid min sida i alla dessa år!)

 

I 8an försökte jag gå till kuratorn men det hjälpte inte, tanken var: varför skulle det egentligen hjälpa?
Så jag fortsatte må så dag ut och dag in utan att veta vad som var FEL på mig. Jag klarade inte av att vara på lektioner, klarade inte av att gå på stan, klarade inte av att vara ute över huvud taget. Jag isolerade mig helt, träffade aldrig mina vänner osv. Men en dag i 9an fick jag nog och gick tillbaka till läkaren som tog prover men allt var fortfarande hur fint som helst. Då kom hon fram till att jag kanske skulle testa gå till psykolog. Jag förstod verkligen inte varför men jag gick med på att försöka. Så jag fick en tid på BUP vilket till en början var en pina för mig för att sitta och prata öga mot öga med en person fick mig att må så otroligt dåligt. Att känna sig så uttittat och pressad på nått sett. När jag satt där så kändes det som att jag försvann. Det vart bara helt vitt runt mig, kändes som jag inte var där! Men jag pinade mig och satt kvar varje gång. Det jag tyckte var konstigt var att hon inte såg på mig att det blev så. Jag satt oftast alltid tyst och hon pratade på och jag förstod inte varför det skulle hjälp.Vissa dagar tyckte jag att det var helt onödigt att ens gå dit och bara sitta och lyssna på hennes prat! Jag förklarade för henne att när jag är vid stora, tomma ytor så känns det som ja ska svimma – bara ramla ihop och även när jag står mitt bland massa folk. Då kom vi fram till att jag har torgskräck och social fobi som det så vackert heter. Efter ungefär ett år på BUP kom min psykolog fram till att jag inte behövde gå dit mer. Det kändes konstigt men det var helt okej !

Nu hade allt blivit aningen bättre, nu mådde jag inte dåligt varje dag iaf.

 

Så började jag gymnasiet och var mer nervös än vad jag någonsin varit tror jag men jag vågade mig dit, jag hade ju Malin från min andra klass och som jag känt sedan jag var liten som också skulle börja i samma klass så jag kände mig trygg.

Första dagarna i skolan rullade på och jag fick fler och fler vänner! Efter ett par veckor i skolan, där jag mådde toppen, märkte jag att ”vafan det dåliga har ju försvunnit, jag mår bättre än någonsin!” Äntligen klarade jag av att gå på lektionerna, jag skrattade varje dag och mina klasskompisar var bland det bästa jag träffat. Jag tvingade mamma att gå på stan med mig och hon vart lika förvånad varje gång eftersom jag alltid vägrat gå på stan innan. Dagarna bara flög förbi.

 

Sedan i slutet av 2an och i början av 3an hände det lite tråkigheter i mitt liv men jag fortsatte slänga på mig själv mer skit, mer ångest osv utan att tänka på att det hade gjort så att jag mådde som jag gjorde när allt var som värst men jag fortsatte med vardagen som vanligt. I 3an fick jag praktikplats som träslöjdslärare på ramdalen med min lärare från jag var en liten plutt och jag trivdes som fisken i vattnet. Jag kände bara att ”det här ska ja jobba med som vuxen” sedan en dag på praktiken så slog det till igen, sådär som det gjorde den morgonen i 4an. Det första jag tänkte var ”neeej inte igen, jag orkar inte”!! – det hade kommit tillbaka. Då tänkte jag tillbaka på vad psykologen hade sagt att fast det blev jobbigt så skulle jag bara fortsätta och kämpa, inte dra mig ur (som jag såklart gärna ville göra så fort det dök upp). Jag försökte och försökte. Jag ville inte längre gå på stan, inte följa med och handla sedan fortsatte det med att jag inte klarade av att åka buss, inte gå på toa hemma, inte vara i mitt rum, inte duscha, inte sitta vid köksbordet, inte stå i köket och så har det fortsatt. Att gå på toaletten är en pina för mig, har jätte svårt för att åka bussen själv och får ofta hoppa av vid någon hållplats för att sedan försöka kämpa på nästa buss en bit till osv. Jag har problem att sova i mitt rum vissa nätter och det blir ofta att gråta sig till sömns. Jag kan inte träna på tex gym, inte simma i badhuset.. Inte gå ut på promenader själv, jag klarar inte heller av att åka och handla själv utan måste alltid ha någon med mig! Det är en stor orsak till varför jag inte har jobb, jag kan inte ta vad som helst pga hur jag mår.

Jag vill göra sååå mycket men som jag inte klarar av. Träna, resa, flytta hemifrån, börja med sporter.. ja klara av sånt som nästan varje ungdom gör!!

 

Men utan alla i min närhet hade jag fallit helt!

 

Jag vill säga ett extra tack till:

 

Familjen, Hampus & PG som ALLTID stöttat i alla lägen. Det är tack vare er som jag har kommit såhär långt i livet!

 

Micke som stannat vid min sida i alla dessa år och kämpar med mig dag ut och dag i. Som låter mig lasta på honom mina problem och älskar mig för den jag är!

 

Sanna & Ida som funnits vid min sida i alla dessa år! Ni har alltid tagit mig för den jag är och det är jag så enormt tacksam för! 13år Sanna, 13års vänskap. Helt otroligt ! Du är som en syster för mig och kommer alltid vara närmast hjärtat!

 

Mina underbara pluttar från Hv07 som alltid tagit mig för den jag är och alltid stått vid min sida. Det var tack vare er som mina problem försvann under gymnasietiden – jag är så jävla tacksam för att ni finns!

 

Och alla ni andra som tar er tid till att läsa det här – ni betyder mer än ni tror!!


Jag älskar er alla & kommer alltid göra ! ♥


Välkommen till min nya blogg!

Jag hatar bloggar men kände att jag vill skriva av mig lite om allt som händer i mitt liv osv..
Hoppas ni kommer läsa och gilla det jag skriver !!


 

 


RSS 2.0