...
Jag låg vaken inatt och tänkte lite på hur mitt liv ser ut, på hur begränsat jag lever. Om man tänker på vilka mål människor har med livet så är det typ att bli känd, rik osv. och mitt är att klara av vardagen utan att må dåligt.
Just nu känns det väääligt långt bort men jag är bara snart 20år så allt hinner ju bli bra - för det kommer väl bli bra?
Jag ligger och läser igenom mitt första - långa inlägg här på bloggen och frågar mig själv
VARFÖR JUST JAG?
Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Hur länge ska det fortsätta?
Kommer det någon gång försvinna?
Finns det fler där ute som känner exakt likadant?
Om jag är vaken 16 timmar/dag så mår jag dåligt 14 av dom timmarna - utan att överdriva.
Jag försöker att se så glad ut som möjligt för att dölja hur dåligt jag mår på insidan.
Jag är själv nästan hela dagarna eftersom alla jobbar/går i skolan och det är själv jag minst av allt vill vara när det ska vara såhär. Men det är ju inget att göra åt!
Det kommer dom stunderna då jag känner att jag verkligen nått botten och inte orkar mer - inte förstår varför jag ska hålla på och kämpa med det här dag ut och dag in men då kommer jag att tänka på min familj och mina vänner.
Det är ni som ger mig hopp om att det en dag kanske ska försvinna.
Det är för er jag lever!
Jag har fått stå ut med det här i så månaga år och förhoppningsvis försvinner det en dag och jag ska hålla fast vid mina drömmar och mål för en dag - en dag ska jag lyckas!!
♥
Just nu känns det väääligt långt bort men jag är bara snart 20år så allt hinner ju bli bra - för det kommer väl bli bra?
Jag ligger och läser igenom mitt första - långa inlägg här på bloggen och frågar mig själv
VARFÖR JUST JAG?
Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Hur länge ska det fortsätta?
Kommer det någon gång försvinna?
Finns det fler där ute som känner exakt likadant?
Om jag är vaken 16 timmar/dag så mår jag dåligt 14 av dom timmarna - utan att överdriva.
Jag försöker att se så glad ut som möjligt för att dölja hur dåligt jag mår på insidan.
Jag är själv nästan hela dagarna eftersom alla jobbar/går i skolan och det är själv jag minst av allt vill vara när det ska vara såhär. Men det är ju inget att göra åt!
Det kommer dom stunderna då jag känner att jag verkligen nått botten och inte orkar mer - inte förstår varför jag ska hålla på och kämpa med det här dag ut och dag in men då kommer jag att tänka på min familj och mina vänner.
Det är ni som ger mig hopp om att det en dag kanske ska försvinna.
Det är för er jag lever!
Jag har fått stå ut med det här i så månaga år och förhoppningsvis försvinner det en dag och jag ska hålla fast vid mina drömmar och mål för en dag - en dag ska jag lyckas!!
♥